Att minnas

Försöker att minnas allt jag en gång kunnat..

Så mycket saker så lite tid.

Alltid denna kamp emot tiden. När skall jag lära mig att jag inte kan göra allt. Det är samma sak i år igen. Fullbokad hela semestern. Varför kan jag inte bara tycka om att inte göra någonting alls?


När jag var liten kunde jag sitta med en pepparkaksburk och se ut över detta och inte göra något mer. Varför kan jag inte göra så längre?

Teknikens Under

Nu är det snart bara två veckor kvar till jag bor i en kappsäck igen. Fast det är bara tillfälligt då jag vet att det står en lägenhet i Göteborg och väntar på mig. Återigen kan jag möblera och ha plats till att vara kreativ  Jag längtar efter det. Till och med så mycket att jag redan kollar på saker som jag vill inreda lägenheten med. Just nu är min hjärna inställd på teknik. Kanske lever jag bara ut saker i förväg, men jag tycker om att drömma lite.

 Ja, lite sugen är jag allt...

Ut med det gamla, in med det nya.

Nu har jag snart varit hemma i två veckor. Det känns fortfarande som en dröm. Men dessa två veckor har varit jobbiga. Två infektioner i kroppen och först nu har jag fått medicin.

Igår var jag ledig och tog mitt på dagen en promenad med Sanna i Sognsvann. Skulle egentligen ätit frukost med Richard på morgonen men orkar inte kliva upp. Denna svaghet är skrämmande. Jag vill göra saker men det enda jag orkade igår var en promenad. Ändå går jag till jobbet. Det är som att jag blir tröttare av att vara hemma. Att jobbet gör mej lite piggare, kanske tänker jag på annat då. För idag var jag först hos Ida och sen till läkaren för att få det intyg som tydligen är så svårt att få. På väg hem så ringde Tone i kris och frågade om jag kunde jobba lite. Så jag ställde upp och hon hämtade mej. Men ändå är jag piggare ikväll än jag var igår. Kanske är det för att jag redan fått medicin eller bara för att jag tror att det skall göra mej piggare. Jag skall ändå lägga mej snart så jag blir frisk och kry.

Det är jobbigt att vara långt ifrån någon som man vill vara nära varje dag och kväll..

Oväntat

Jag var skräckslagen. Rent av lamslagen. Tanken av att inte ha kvar honom gick inte att förstå. Hur jag kunde hitta på en hel historia om vad som hade hänt, enbart för att att jag inte hört ifrån honom på några dagar är skrämmande. Tänk om det verkligen hade hänt något. Hur skulle jag ha tacklat det? Kontentan i det hela är att jag under min stress och oro insåg hur mycket han verkligen betyder. Mer än jag först trodde. Nu längtar jag mer på att få kliva av flyget och veta att det inte är många timmar kvar tills jag får träffa honom..