Det är alldeles för länge sen jag skrev nu. Tiden springer ifrån mej och jag har börjar få känningar av att utbrändhet faktiskt ligger i mina gener. Nu är jag på Tenerife och jobbar, det behövde jag. Jag har ägnat dagarna åt att ligga på en solstol och halvsova, bada i havet, poolen, promenader, dricka öl och äta god mat. Det var tur att denna resa kom nu. För jag kände att snart var gränsen nådd.
Det är hemskt att det skall gå så långt innan jag inser att jag måste ta det lugnt. Jag har hamnat i en negativ cirkel som lutar neråt. Nu verkar den vara på väg upp igen. Men det kommer ta tid. Detta för att jag inte tar det lugnt. För även om jag är hemma och inte följer med de andra ut så tar jag det inte lugnt. Jag känner mej trist som inte följer med utan är hemma. Tråkig för att jag faktiskt inte orkar. Men denna stressen som faktiskt kommer när jag känner mej tråkig gör ju att jag ändå inte slappnar av när jag är hemma en kväll. Jag har svårt att sova då hjärtat klappar. Sover jag lite på dagen vaknar jag mer stressad än när jag lade mej. Helt enkelt detta är inte bra. Innan jag åkte till Tenerife ville jag inte åka, dels för att det kändes jobbigt och för att jag var rädd att missa något som hände hemma. Detta med att alltid tro att gräset är grönare på andra sidan är inte nyttigt. För även om det skulle vara det så spelar det ingen roll. Jag mår inte bättre vare sej det är det eller inte. Det jag måste börja inse är att så här kan jag inte tänka. Det är dags att lägga om hela tankesättet för namnet på min blogg ligger långt inne just nu. Men jag jobbar på det. Bara efter två veckor här med lugn och ro känns det bättre, en vecka till i lugnet kommer att göra gott. Måste bara hem och tvätta emellan.
På tisdag bär det av hem mot Oslo för att packa om och jobba på mitt andra jobb, sen på lördag blir det en veckas semester på Gran Canaria med familjen. Sen är det tillbaka till Oslo och ta hand om mitt liv så att jag inte går in i väggen vid 25 års ålder. Så långt skall det inte behöva gå.
