På tal om en liten värld

Vi tog en tur till Frognerparken idag för att se om det fanns några midsommarfirande svenskar där, det fanns det, De var kanske 7 st och vi satte och och snackade lite med dem. Efter en liten stund kom några av deras vänner, som hade spelat frisbee och satte sej och vi alla hälsade på varandra. När jag skulle sträcka fram handen och hälsa på den sista tjejen stannade vi båda upp och började gapa. Då var det Stina som tillsammans med Lisa flera gånger har varit i Östersund på mina fester, Jag är fortfarande lite småchockad då jag absolut inte var beredd på att möta någon jag kände där. Men det var en himla fin överraskning och jag hoppas på att vi om några veckor kan ta en fika och ta igen de 6 år som har gått sen vi senast sågs. Sjukt är det..

Stolt

Ja, jag är faktiskt stolt över mej själv. Jag har insett att jag inte är en stålmänniska och faktiskt inte orkar med att ha tre jobb. Så ikväll har jag sagt till mitt ena jobb att jag inte kan ha fasta tider. Men att jag fortfarande kan vara tillkallnings assistent, dvs att om han skulle behöva mej kan han ringa och jag kan säga ja eller nej. Det kanske inte låter som ett stort steg. Men för mej känns det verkligen så. Jag kommer ha mer fritid i höst, och jag kommer inte jobba konstant. Dessutom i höst så skall jag inte resa bort hela tiden. Vilket jag har gjort nu. Det har varit något extremt, vilket alla påminner mej om och vilket jag också vet själv. Det kommer bli bättre men det är samtidigt svårt att inte resa och träffa alla när jag faktiskt har möjligheten. Samtidigt är det svårt att bygga sej ett nytt liv någonstans om man aldrig är där när man är ledig..

Men allt kommer bli bättre, Jag ser ljuset på det hela och det är himla gott!

Sitter på det jobb som jag inte kommer jobba så mkt på i höst, funderar på framtiden och på vad jag vill göra med den. Vad jag vill bli och allt det där. Alla saker som jag kanske redan borde veta men som fortfarande är helt suddigt. Men jag känner heller ingen oro för att jag måste ha koll på det. Okej att de flesta börjar plugga direkt efter studenten nu för tiden, men lite livserfarenhet är ju inte fy skam det heller..

Jag vet i alla fall att allt kommer bli bättre och mindre stressat framöver, och det längtar jag till.

Kommande vecka ser ut som så:
Göteborg på måndag till tisdag för att gå på Where the action is. Tisdag natt klockan 1 går bussen till Peace and love. Förhoppningsvis med lite sömn, Så framme på onsdag,hitta vart tältet skall slås upp och sova lite till. Sen vänta på Maja ( Sandras vän),och börja festivalandet. Sen på torsdag kommer Sandra och allt drar igång på riktigt:D

Följande veckor ser ut:
Två veckor med jobb i Oslo och sen blir det 25årsdag i norrland och medföljande 50-års fest med finEmma som förövrigt firade sin födelsedag idag(igår), fantastiskt fint var det.

Andas

Jag tänkte att det var dags med en tankestund.

Jag har inte andats riktigt sen i januari. Visst har jag lugna stunder ibland, men aldrig hemma i Oslo. Jag är alltid på språng, och även om jag gillar att resa till vänner och ta det lugnt där måste jag börja vara hemma i Oslo, jag behöver inte åka bort för att jag har långledigt. Kanske man kan spärra sitt resande hos Sj till 2 resor per månad? Det skulle vara nyttigt om inte annat. Jag kommer aldrig känna mej hemma och lugn om jag aldrig är hemma och tar det lugnt, det är ju ganska logiskt? Eller?

Ändå så tänker jag på nya äventyr, varför kan jag inte ha nya äventyr där jag faktiskt bor? Upptäcka Oslo när jag har möjligheten till det? I juli får jag inte åka bort innan jag skall hem och fixa inför festen. Där med basta. I augusti får jag inte göra mer än en resa heller. Man måste ju börja någonstans..

Sitter på bussen tillbaka till Oslo nu, och det känns faktiskt bra. Lite tråkigt bara att Emma och jag byter av varandra och att jag inte får träffa henne på himla länge nu..